Wheeliediva ger lycka
Rollen som dragqueen bryter barriärer och får folk att slappna av, le och ta kontakt. Frida Ingha träffar Anders Eriksson a k a Wheeliediva.
Håret är lockat i stora lockar, uppsatt på ena sidan av huvudet och vilar över ena axeln. Uppsättningen framhäver att andra sidan av huvudet är rakat. Makeupen är dramatisk, kindbenen höga och flera olika piercings ger en tuff look.
En orörlig kropp är innesluten i en galaklänning av glittrande guld. Spastiska fingrar formar ofrivilliga former. Fotografen Nadja undrar om hon vill hålla en blomma.
– Jag kan inte hålla något med mina händer, svarar Wheeliediva, men hon har gärna med en på bild. Wheeliediva väljer ut en ljusrosa tulpan och assistenten lägger den i hennes knä på det guldiga tyget. Hon ler sitt vackraste leende.
Efter fotograferingen försvinner hon in i badrummet med sin assistent och kommer sen ut till intervjun som Anders Eriksson, som jag träffat en gång förut då jag hälsade på hemma hos honom utanför Uppsala.
Då hamnade vi direkt i en diskussion kring assistans och identitet medan våra assistenter satt och småpratade i vardagsrummet, och en hund låg sovandes vid Anders fötter.
Nu har han kommit till mig i Örebro, det är februari och han säger att han gärna vill komma tillbaka igen när det är varmare, så att vi kan gå ut på krogen ihop. När uteserveringarna är öppna och tillgängligheten bättre.
Anders rullar fram till mitt köksbord där vi sitter i våra rullstolar med kaffekopparna framför oss. Snart pratar vi om Wheeliediva i tredje person. Vem är hon?
»Wheeliediva är mer av allt som jag själv är. Hon är rakt på sak. Hon pratar mycket och säger precis vad hon tycker.«
– Hon gillar glamour, fest och bubbel, säger Anders.
– Hon vill alltid ut och mingla. Wheeliediva är också mer av allt som jag själv är. Hon är rakt på sak. Hon pratar mycket och säger precis vad hon tycker.
Anders beskriver henne som ett alter ego som han kan »kliva i och ur«, både med hjälp av smink och kläder, men också med sin mentalitet.
– Det började med smink, för bara något år sen.
Men jag kan ibland känna hur jag kliver in i henne som roll fastän att jag inte är uppklädd och sminkad. Wheeliediva har blivit en del av mig och en roll jag kan kliva in i ibland.
Berättelsen om Wheeliediva började med att Anders klädde upp sig till karaktären Candy Darling. Han jobbade som statist och inhoppare för rollen som David i musikalen Livet är en schlager när den spelades på Cirkus 2014-2015. Peter Jöbacks rolltolkning av den transsexuelle Candy Darling uppmuntrade Anders till att vilja prova på att byta skepnad.
När han fyllde 30 ordnade han en stor fest med musikaltema och skapade sin egen variant av Candy Darling. Då föddes Wheeliediva. Anders fick hjälp med sminket av Ella, barn till en gammal vän och då inte mer än 13 år fyllda. Sedan rullade det bara på.
»Masken blir en sorts signal om att de inte behöver förhålla sig till individen som befinner sig under den.«
– Wheeliediva skulle aldrig låta sig sminkas vardagligt. Gala och mycket av allt ska det vara, speciellt eyeliner. Antingen ska det vara mönster eller så ska linjerna gå långt upp över ögonbrynen. Glittriga klänningar är hennes signum.
Designern Christian Hedenfeldt, som bland annat sytt klänningar till After Dark och den musikal som Anders spelade i designar och syr upp Wheeliedivas klänningar.
– Att köpa klänningar i en vanlig affär är inte ens att tänka på för mig. Antingen är de tajta och i helskotta svåra att få på sig. De slits ut innan jag ens fått dem på mig. Köper jag en som är lätt att få på sig så hänger den som ett tält i stället. Wheeliediva vill ha det bästa!
Intresset för drag väcktes dock långt tidigare i livet. Anders var på semester med sin familj i Thailand när han var 12 år. Sällskapet hamnade av en slump på en gata där många personer var könsöverskridande klädda. Den oblyga Anders såg vad han tyckte var en snygg thailändsk tjej och började flirta med henne. Det visade sig vara en transperson, som ofta kallas »ladyboy« på engelska eller »Kathoey« i Thailand, som han pratade med. Anders blev glatt överraskad.
Den nya bekantskapen, som bara var några år äldre än Anders, lånade ut en svart klänning till honom och sminkade honom.
– Intresset väcktes då, men… jag har inte vågat visa det förrän nu. Jag kom ut som gay tidigt, jag var 13 år och det var inte alls lätt för mig. Delar av släkten var väldigt negativa. På senare år har jag tagit avstånd från dem, och det gjorde väl att jag till slut kunde blomma ut så att säga.
»Lycklig som jag är då, när Wheeliediva fått leva ut och blivit uppskattad, det är sällan jag får uppleva det annars.«
Även om Anders, när han var yngre, inte vågade klä sig som druga så kan han när han ser tillbaka känna att han bejakat sina feminina drag med hjälp av smink och en personlig stil till vardags. Ju mer han lever ut Wheeliediva som alter ego, desto mer bekväm och tillbakalutad blir han i sig själv.
– Som Anders bryr jag mig inte längre så mycket om hur jag ser ut egentligen. Helst går jag i mysbrallor. Du vet, förr hade jag inte ens gått utanför dörren utan kajal och puder. Då bodde jag ju inne i stan också.
Numera bor Anders i ett enplanshus på landet. Vardagen ägnar han mycket åt jobb, han driver egen firma som musikproducent med countryinriktning och arbetar halvtid som informatör åt ett assistansbolag. Han skriver om sitt liv på bloggen livetsomcpdragqueen.
När vi avslutat fotograferingen och ätit lunch får Winston, Anders vita schäfer, komma in från bilen. Den stora hunden hoppar upp med tassarna i husses knä. Anders skiner upp och låter hunden visa sin tillgivenhet.
Kontrasten mellan dragen och vardagen är det som gör att Anders trivs i rollen som Wheeliediva. Han skulle inte vilja klä sig som kvinna i sin vardag.
– Jag älskar showandet och att gå in i en annan karaktär. Mitt uppträdande är att gå på mingel och ut på krogen som divan.
På gayklubbar i Stockholms innerstad kan en ha turen att träffa på Wheeliediva. Favorithaken är Secret Garden i Gamla Stan och Söderstället King Kong.
– Det är skitkul att gå ut som Wheeliediva. Folk vågar prata mer med mig. Oavsett om de är nyktra eller på lyset upplever jag det som att människor är mer glada, positiva och nyfikna mot mig då. Det kan bero på att Wheeliediva rör sig i mer accepterande kretsar än Anders, men också att många kanske har lättare att prata med en gestalt på något vis.
En yta, mask eller alter ego kan många gånger göra det lättare för andra individer att bryta barriären, öppna upp och prata. Masken blir en sorts signal om att de inte behöver förhålla sig till individen som befinner sig under den.
»En yta, mask eller alter ego kan många gånger göra det lättare för andra individer att bryta barriären, öppna upp och prata.«
Som rullstolsanvändare vet jag att en ofta tenderar att bli osynlig för omgivningen om rullstolen syns på puben. Samtal brukar ofta börja med att den jag talar med på förhand vill be om ursäkt ifall att de skulle uttrycka sig klumpigt eller göra bort sig av ren okunskap. Wheeliediva är kanske lättare att förhålla sig till.
Hur känns det att plocka av sig rollen då? Att lämna den karismatiska divans karaktär och yta som får så många att le? Att återgå till att vara »bara« Anders Eriksson igen efteråt?
– Jag känner mig tillfredsställd då, det gör jag. Det känns som att jag gjort något uppskattat. Hel och lycklig, så att säga. Lycklig som jag är då, när Wheeliediva fått leva ut och blivit uppskattad, det är sällan jag får uppleva det annars. Det är MIN lycka, avslutar Anders.
Frida Ingha är skribent, debattör och föreläsare.
Bild Nadja Hallström